Just nu känns det som att jag kämpar hela tiden, allt är en kamp att få en chans att klara av vardagen är en kamp. Det gör allt så svårt och tungt och jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. Ibland känns det som att det skulle vara skönt att flytta hem igen, lätt. Som att det skulle lösa allt men det skulle det antagligen inte göra. Jag skulle längta tillbaka och känna mig malplacerad åter igen, jag vill vara kvar men jag orkar inte kämpa så fruktansvärt för att få bo medel och jobba med ett jobb som känns okej och inget mer. Jag vill vara med honom men ändå inte, jag saknar honom och hatar honom. Jag vet att jag gör det här tusen gånger rörigare än det är. Vet inte vad jag vill få fram med det här, det är rörigt och oklart men och andra sidan är det såhär det är i mitt huvud just nu, konstant. Det här kanske sållar bort en del onödig skit får man väl hoppas på.